mellanmjolksliv.blogg.se

Laddar inför en ny utmaning. Det handlar om att hitta den fulaste outfitten jag har i garderoben. Utgallringen har redan börjat. Möjligen kommer det att anordnas en omröstning så stay tuned.

Deltagit i en hangout med Arun Gupta och umejug:en. Fastnade på en bild som han tvittrade! Me famous in the Java community!  

 

https://twitter.com/arungupta/status/311546051096084481/photo/1

Min älskling är döende och måste ersättas. Frågan är hur jag någonsin kommer att hitta en likvärdig följeslagerska som passar min personlighet?

På samma sätt som man kan para ihop hundar med sina hussar och mattar kan man para ihop mobiltelefoner med sina ägare. Exempelvis har kortväxta män gärna större modeller (Samsung Galaxy Note), iphone5 med sin strikta, kantiga och genomtänkta modell passar dito människor. Sony Experias slittåliga exteriör matchar den sportiga typen medan HTC ägs av pionjärerna som var de första att köpa smart hones men som ännu inte har råd att byta upp sig.

Enligt sajer jag googlat på är Android-telefoner inte tilläckligt coola än, i USA, så väldigt få kändisar har det medan det är status med en BlackBerry. En annan sajt hävdar att Androiden väljs av tekniknerden medan den trendiga väljer iphone. Telefoner med Windows som OS köps av personer som inte vill spendera tid på att lära sig telefonen utan att den bara ska fungera. De är annorlunda utan att stärva efter detta.

Hittade en sida med en quizz för att ta fram den perfekta telefonmatchningen. Enligt den ska jag ha en mobiltelefon som tål min äventyrliga livsstil(!) så som Samsung Galaxy Rugby Pro eller Sony Experia Z. http://www.mobiledia.com/guides/quiz/ Humm….

Frågan kvarstår. Vilken telefon matchar min fylliga, skojfriska, sociala och rastlösa personlighet och samtidigt kommer rock my world?

 

http://www.digitaltrends.com/mobile/pick-your-phone-by-your-personality/

http://www.brighthub.com/mobile/google-android/articles/125364.aspx

Youtube och Spotify går heta så här timmarna före le grand final i Melodifestivalen. De heta samtalsämnena just nu är vem som vinner. I början av tävlingen lyftes Skellefteåkillen (noga att påpeka att han är norrlänning) David Lindgren fram som en potentiell vinnare, något som han inte ens själv tror på längre. VK tippar på Yohio, vilket också spelsajterna gör då Yohio har lägst odds. Bolibompas tittare håller dock på Anton Edwall medan hårdrockarna vill se Gyllenhammar fjutta på deras obäddade sängar.

Vem blir det då? Ingen aning. Har svårt att förutse vinnaren i år. Ohört trodde jag på Ulrik Munter men är numera tveksam till att han ror hem det hela. Om man hade fått fram samma känsla som projiceras i videon så hade han haft en chans men live är bidraget platt och Ulrik skriker mest i mikrofonen för att hitta av de höga tonerna. Jag hoppas inte Yohio vinner – varför? Låten suger! Om han skulle tvätta bort sminket och kränga på sig ett par jeans så skulle låten inte ens ha tagit sig till finalen. Han ställer upp med en gammal pudelrocklåt som gjorde sig bäst i början av 2000-talet. Såg en intervju med honom på Bolibompa (jag vet, tragisk källa men vad göra när det är det jag ser på). Han fick frågan av gudomligt vackra Malin, varför han tror att man röstar på honom. Svaret blev att barn gillar att klä ut sig. Inte ett ord om låten, vilket säger allt – Image, image, image.

Louise Hoffsten (så tråkig att klockorna stannar) och State of Drama (jättebra fast lite snäll) kan vi nog räkna ut direkt. Sean Banan och Ulrik Munter kan nog se sig slagna av både Yohio och Anton Edwall. Gubbstruttarna med ett namn som måste ha myntats under en väldigt blöt kväll – Ravaillacz kan nog kamma hem några röster från de som ännu minns Körbergs glansdagar. (Tur att mamma jobbar så den rösten får de inte!) Det står nog mellan Yohio och killen med den urlöjliga dansen. Seriöst, bara för att man är gay (!) behöver man inte dansa som en fjolla – Anton Edwall.

Hade jag fått välja vinnare hade det blivit Dansa Jalla Sawa – kommer svänga mina lurviga till den länge, länge. Men i finalen håller jag nog på Robin Stjernberg, inte för att han är en vinnare utan för att låten är förbannat cool. Försök sjunga med i wailandet i refrängen helt omöjligt!

Hörde på P3 om fenomenet att ryssar har skaffat videokameror till sina bilar. Detta har tydligen blivit vanligt för att kunna bevisa sin oskuld i en trafikolycka. Följdaktligen har YouTube blivit invaderad av mängder med filmer som visar galna trafiksituationer:

 

http://www.youtube.com/watch?v=itMdLTd1l4E

 

Vi har alla hört talas om att det finns diverse knasiga lagar i staterna. Har googlat fram länkar som listar helt makalöst knasiga lagar som de har 'over there'. Ta bara lagen om att det i Califonrnien är olagligt för en sekreterare att vara ensam med sin chef i ett rum. Eller att i Conneticut får man inte kyssa sin fru på söndagar. Roligast är nog att i Massachusetts är det olagligt att gå och lägga sig utan att ha badat först. I samma stat får man dock inte bada på söndagar. Hur upprätthåller man en sådana lagar och det skulle vara intressant att veta hur de har uppkommit. Många är nog resultatet av stämningar. Inför er nästa semester till Florida, kom ihåg att oralsex är förbjudet i the Sunshine State.

 

Men innan jag spyr för mycket galla över de galna amerikanerna, så har vi kanske några konstiga lagar också. I alla fall sedda med icke-svenskars ögon. Ta tex lagen om att men inte får måla sitt hus i vilken färg man vill eller att vi måste betala TV-licens.Vi förstår varför (kanske inte det där med att inte få måla sitt hus i vilken färg man vill) men en amerikan kan det nog te sig väldigt komunistiskt - http://www.dumblaws.com/laws/sweden

 

Enyoj:

http://www.2spare.com/item_66642.aspx

http://www.stupidlaws.com/

Står vid dvd-hyllan i videobutiken (eg Statoil) och funderar vilken film jag ska hyra för helgen.

Jag anser mig själv vara en normalbeläst människa som gillar se dokumentärer, faktaprogram och nyheterna. Ändå gör jag inte det längre. Som oftast väljer jag de lättsmälta serierna eller filmerna. Vid något tillfälle under mitt liv skedde det en skiftning från det jag vill göra till det jag faktiskt gör. Anledningen skulle helt enkelt vara trötthet. När jag väl hamnar i soffan om kvällarna är jag så trött att jag bara vill bli matad med glad energi, pepp, romantik eller något annat glättigt. En annan skulle kunna vara att jag inte använder den fakta jag ev skulle få av nyhetsprogram till något vettigt i alla fall. Bara för egen vinnings/allmänbildnings skull är inte längre anledning nog. Kanske ska jag försöka diskutera annat än flams på fikarasterna och på så sätt tvinga mig själv att hålla mig uppdaterad?

Så nu står jag här vid dvd-hyllan och ser att nyaste Bond har kommit ut. Det är en av de få filmer jag faktiskt har sett på bio och gillade den inte särskilt, men den är en sådan film som jag dras till. Men satan jag kan inte se ännu en värdelös film som inte ger mig något. Snabbt, innan jag ångrar mig, hugger jag ’Searching for Sugarman’. Dokumentär. Det känns bra. Pretto. Trots att den fått en flamsig Oscar. Upp till kamp mot trashifieringen.

 

För flera år sedan hörde jag en fras som har fastnat i huvudet. Det var William Pollack som målade upp den skrämmande bilden ”If we don't let our boys cry tears, they'll cry bullets.” Det måste ha varit i samband med Columbins-skjutningarna 1999, där två mobbade och alienerade killar skjuter ner sina klasskompisar. Vad jag förstår är Pollacks tes att pojkar uppfostras att inte klaga, klara sig själv, vara dominanta och att inte visa andra känslor än ilska. Av detta kan pojkar bli frustrerade och utagerande, något som inte passar in i tex en skolmiljö. Detta visas bl.a. genom att pojkar halkar efter flickorna i läsning och skrivning, något statistik visar. Statistiken visar också på att pojkar oftare diagnostiseras med inlärningsproblem och känslomässiga störningar. Effekten av allt detta är dåligt självförtroende, dålig hälsa och ökad kriminalitet. Detta, enligt Pollack, för att pojkar har lärt sig att hålla inne med sina känslor och vara starka.

Det blir också svårare att diagnostisera depression bland pojkar. Amerikanska pojkar mellan 10 och 19 år är 4 ggr mer sannolika att ta sitt liv än flickor, en siffra som har ökat med 300% de senaste åren. Av detta kom uttrycket som innebär att vi måste bryta uppfostringsmönstret gentemot våra pojkar, i annat falls skapar vi frustrerade och lågpresterade män och potentiella mördare. Som bevis hänvisar Pollack till en rad amerikanska massakrer.  Färskast i minnet för oss är kanske Sandy Hook-massakern Newton 2012, Batmanmassakern i Denver – 2011, Columbine-massakern -1999 och Virginia Tech massakern 2007.

Lite naivt, kanske, tänker jag att vi i Sverige inte uppfostrar våra pojkar efter samma matchoförebild som i USA. Samtidigt kan jag nog föreställa mig att tårar bland killar tolereras mycket mindre än tjejers, i alla fall i högre åldrar. Och att det inte är för inte att killar syns och hörs mer i klassrummet, även om det är för att bråka. Dessutom visar även svensk statistik på att tjejer klarar sig bättre än killar i skolan. Så, i vårt förlovade land där det är välsignat svårt att få tag på vapen, kan jag inte undgå att undra vad våra pojkar gör för att hantera ångest och känslor?

 

http://www.ext.colostate.edu/pubs/columncc/cc061113.html

http://www.youtube.com/watch?v=yaTEefLV7ak

http://en.wikipedia.org/wiki/Real_Boys

https://www.kirkusreviews.com/book-reviews/william-pollack/real-boys/

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=7297159

Fram till för 22 år sedan ansågs homosexualitet som en sinnessjukdom (var det samma sak med flator, känns inte riktigt så, att kvinnor bodde ihop kunde till och med min väldigt gammalmodiga farmor förstå). För 15 år sedan var det fortfarande väldigt konstigt med trans- eller bisexuella och bara till för några år sedan höjde begreppet queer många ögonbryn. Det sistnämnda är kanske fortfarande sant. Jag inser att HBTQ människor och livsstilar inte är accepterade överallt i samhället men bra nog mycket mer än det var för några år sedan. Det är väl få som inte känner någon som är homo eller bi.

Är detta alla olika typer av normaliserade och accepterade sexuella läggningar vi kommer att få se? Om ett par år kommer kanske människor öppet erkänna sig som nekrofiler, feteschister, asexuela, polyamorösa, kronofiler, voyeurister, exhibitionister, hebifiler eller efebofiler. Vid sidan av homo-, bi- och heterosexualitet är de uppradade begreppen snarare sexuella preferenser eller beteenden än sexuella läggningar. Många av dessa sexuella preferenser klassas inom psykologin som parafiler, dvs sexuella störningar. Känns inte detta igen? För 30 år sedan ansågs det som idag, i vår kultur, anses som normalt till ett sjukligt beteende – en parafil. Så det är väl inte helt otroligt i ett land där det är kutym att acceptera oliktänkande (i alla fall på ytan) att några av dessa sexuella preferenser blir accepterade i framtiden. I alla fall så länge som det inte skadar någon annan och båda (eller alla inblandade) är med på det. Hebifili och efebofili, tillsammans med pedofili, är något som förhoppningsvis aldrig blir ok. 

Hade en intressant diskussion med min granne, chefen, som jobbar inom socialpsykiatrin. Jag testade min teori om att man kan stävja drogutbredningen bland unga genom att sänka åldern för när man får handla alkohol. Kort sagt, få kidzen dricka alkohol istället för att ta droger, ungefär som man gjorde när jag var ung. Detta bör också göras innan det blir helt ok att ta droger. Mina argument höll inte många sekunder mot chefen. Däremot lanserade hon en ny kontroversiell teori; Stäng ner Internet och rädda våra ungdomar från droger. Via Internet flödar ju drogerna in i våra hem så det enklaste för att stoppa detta vore att helt sonika stänga ner Internet. Undra vad våra politiker skulle säga om ett sådant förslag. Tror dock att ungdomar inte har tillräckligt högt värde för att göra något sådant drastiskt. Hade de det skulle vi nog satsa mer på barnomsorg och skolan i allmänhet. Men det skulle ju onekligen vara en drastisk åtgärd. Kanske skulle man kunna åldersbegränsa Internet. Alla över 21 fick en personlig kod med vilken man loggade in och fick tillgång till nätet. De som lånade ut sin kod var således 'langare'. På så sätt kanske böckerna skulle få ett uppsving igen och plagiatet i skolorna skulle minskas på samma gång. Så också nätmobbningen och spelberoendet (i alla fall kapa alla spel som kräver uppkoppling). Utnyttjandet av naiva flickor som lägger ut bilder på sig själva skulle också minska. Vad har eg. ungarna på nätet att göra?

 

Intressant tanke, eller hur?

I en artikel i SvD:s opinionssidor kunde man här om dagen läsa om hur avfallsutredningen har givit förslag på hur sopor i framtiden ska tas hand om och vilka nackdelar förslaget leder till.

Vid en första läsning kändes denna utredning tämligen omständlig. För att få lite mer kött på benen läste jag stora delar av avfallsutredningens rapport. Syftet med utredningen är att göra sophanteringen mer miljöanpassad och kostnadseffektivt. Dessutom syftar den till att göra sophanteringen enklare för hushållen och mer jämlik, oavsett var och hur man bor. Detta genom att kommunalisera hushållens sophantering medan verksamheter (restauranger, butiker, personalmatsalar) och företag ges ansvaret att själva ta hand om sitt avfall.

Flack och Myrin, som skrivit debattinlägget i SvD vill visa på att avfallsutredningen har många bra förslag så som att kommuner ska börja samla in matavfall från hushållen. Författarna vill dock påvisa att det finns en stor nackdel med förslaget vilket är att biogasutvinningen kommer att minska i och med att företag och verksamheters avfall kommer att läggas ut på entreprenad och sannolikheten att privata aktörer kommer bygga egna biogasanläggningar är små.

Jag kan inte annat än hålla med Flack och Myrin i det att minska biogasutvinningen går emot målet att minska användandet av fossila bränslen. Jag hävdar dock att här har debattörerna missuppfattat rapporten.  Rapporten visar tydligt att en av bristerna med dagens system är just att avfall inte hanteras som en resurs i tillräckligt stor utsträckning. Flack och Myrin hävdar också att 20% av biogasråvaran,  dvs. matavfall, kommer att försvinna i och med det nya systemet. Detta är ju en ren feltolkning av rapporten som visar på att återvinningen av hushålls- OCH verksamhetsavfall ligger på 20%, tillsammans.  Om verksamheters avfall försvinner, i och med det nya systemet, kommer i alla fall inte hela 20% att försvinna. (Av livsmedelsindustrins matavfall återvanns 71%!). Utredaren trycker också på att man inte har statistik för att visa hur stor del av matavfallet som kommer från hushållen resp. verksamheterna och att om det skulle visa sig vara verksamheterna som står för den större delen så kanske det krävs särskilda insatser.

Inte förrän jag läst en hel del i rapporten förstår jag egentligen varför man inte vill att kommunen ska ansvara för all sophantering. En intressant anledning är att idag kan man inte särskilja verksamheter och hushållens återvinningsgrad. Med den nya fördelningen kan man enklare se till hur stor del hushållen återvinner gentemot verksamheter och på så sätt vet man var insatser ska läggas.

Vidare, återvinner vi för lite idag, alldeles för lite. Mycket dugligt material åker till förbränning. Med fler aktörer som jobbar på marknaden kan servicen ökas och fler saker, lägre ner i avfallshierarkin återvinnas. I och med att kommunen inte längre ansvarar för företag och verksamheters sophantering ges de möjlighet att upphandla hur hanteringen ser ut. Detta ger dem större möjligheter att öka sin återvinning då hanteringen anpassas till företagets behov.

Till sist, förslaget ska tjäna till att göra avfallshanteringen enklare för medborgare. Med enkel statistik kan man exempelvis påvisa att hushåll med närhet till återvinningscentral återvinner bra mycket mer tidningspapper och Med förslaget styrs det upp och klargörs vilka ansvarsområden som ligger på förpackningsproducenterna resp. kommunerna och vilka mål för hantering som finns. Kommunerna åläggs också utbilda medborgarna hur de ska förebygga uppkomsten av avfall och hur och vad de kan återvinna vilket kommer leda till att mängden sopor minskar och således också det ständigt dåliga samvetet för det resursslöseri vi ägnar oss åt.

Besökte igår en av standens många inredningsaffärer. Var på jakt efter en adventsljusstake med levande ljus. Hittade snabbt det jag sökte men herre jösses vilka priser. 150 kr för en plåt att ställa blockljus på, en plåt som ser gammal och smutsig ut. Över två hundra för siffror (1-4) att trycka in i ljusen. Jag bestämde snart att jag inte hade råd och var på väg ut när jag träffar ägaren till affären och tillika min granne. Hon frågar vad jag är på jakt efter och jag berättar. Hon plickar fram en zinkplatta att ha ljusen på och berättar att det är JÄTTEBRA pris på den. Jahaja tänker jag, bra, då tar jag den. När jag ska betala säger hon 400kr. HICK! Min inre röst skriker att jag ska säga att jag nog har ångrat mig, jag gillar den inte. Men ur min mun kommer bara, "ja det var ju ett bra pris". För en liten zinkplatta som ser skamfilad ut. Här önskar jag att jag hade lite ruter i mig så jag kunde säga att den är alldeles för dyr, men icket. Jag betalar.

 

Nu sitter jag och planerar hur jag ska kunna lämna tillbaka den utan att hon (min granne) får reda på det. Ack svaga, ryggradslösa människa. 

Jag blev hånad igår, av en annan bloggare, för att jag inte följde med och lämnade blod. Min ursäkt är att jag har för små vener, det är sannt. Jag ska berätta hur det är när jag måste lämna blod för provtagning. Det första jag säger till sköterskan är att jag är svårstucken för det har de tidigare sköterskorna sagt att jag ska säga. Den första reaktionen är "tycker du det är obehagligt?". Njae, inte mer än någon annan, eller jo kanske lite, men det säger jag aldrig, tuff som jag är. Det nästa jag berättar är att jag har en åder på vänster arm, som kanske inte ser mycket ut för världen men det är det bästa jag har att erbjuda. Därtill bör de använda en fjärilsnål, dvs en nål för barn, vilken är extra tunn.

 

Det som alltid alltid händer här är att sköterskan klappar fram en fet och pulserande åder på höger arm och jag ser att hon funderar på vad det är för klåpare jag tidigare mött efter som det där blir ju lätt som en plätt. Med en vanlig nål börjar grävandet efter den feta ådern. Men vad de missar är att det är en rullande jäkel. Här skiljer sig de erfarna och prestigelösa sköterskorna från de nyare och mer ambitiösa. De förstnämnda inser strax att jag kanske hade belägg för det jag sagt och byter till en fjärilsnål och tar ut det blod som behövs från den tunna, knappt synliga ådern på flajen på vänster arm. De mer ambitiösa sköterskorna ger sig inte, ådern är ju fet och stor och pulserande! Länge GRÄVER de med nålen i armen för att få fatt på ådern och för att inte erkänna att de har fel söker de reda på en lika stor åder på arma armen och samma procedur börjar om. Det är här, just innan jag svimmar av blodtrycksfall som jag viskar "fjärilsnål". Oftast brukar den allra mest enträgna sköterskan ge sig nu och göra som jag säger.

 

Jag har varit med om några skräcktillfällen, innan jag upptäckte fjärilsnålen. Jag har fått fylla två rör genom att sticka hål i fingertopparna och pressa fram blod, droppe för droppe. Förstå hur lång tid det tar och hur otäckt det är att krama fram blod ur varje finger för att fylla TVÅ rör. Vid ett annat skräcktillfälleblev jag skickad runt på olika sjukvårdsinstanser i stan och vid varje stopp var det någon som försökte sticka mig, utan att lyckas. Till slut hamnade jag på narkosen där man hittade en åder på foten. Då hade jag blivit stucken 27ggr på en dag.

 

Jag har faktiskt varit och försökt lämna blod men på blodgivarcentralen är man så pass rutinerad att man ganska snabbt inser att det inte är någon ide att sticka in en marinadspruta i en hårstråstjock åder. Så det är därför jag inte kan ge blod.

 

Vad har du för ursäkt?

 

Hörde om en stor undersökning där man mätte hur väl folk trivs på sina jobb. Nu är detta inte förstahandsinformation så om siffrorna inte stämmer så hänvisar jag till min kollega, språkfaschisten. Dra nu inga förhastade slutsatser bara för att jag kallar honom så, han är på alla sätt en väldigt trevlig person. Anyhow, I botten hamnade programutvecklarna. Hela 60% av utvecklarna trodde också att de när som helst skulle bli avslöjade som den bluff de var. 60%. Skönt! Puh, inte bara jag alltså.... Men det kan ju förklara en hel del. Exempelvis varför IT-projekt i princip aldrig levererar inom utsatt tid, till överenskommet pris och med de specificerade funktionerna. Vid tidsskattningar ska utvecklar uppskatta hur lång tid det tar att göra en sak de aldrig har gjort tidigare, inte riktigt förstår hur den ska se ut och användas (i alla fall har de inte samma bild som beställaren) och de vill helst gå hem och flyga med sina modellflygplan. Men tidskattningen ska ju göras så man hugger till med x timmar. De som sitter och tidskattar och sedermera ska utveckla, har inte en susning om vad de gör, vi är sopor allihopa och vi väntar bara på att någon ska märka det. Men vem gör det, knappast soporna som sitter berdvid. Snarare de resterande 40% som tydligen tror att de kan något. De sista 40%:en är säkerligen arkitekterna som förlitar sig på att i alla fall utvecklarna har en aning om vad som ska göras. Skulle vara roligt att se lite siffror för projektledare. 100% är, i början av projekten, helt övertygade om att just deras projekt ska bli det första att bli klar i tid. Halvvägs in är 50% av projektledarna tveksamma om att hälften av funktionaliteten kommer att överlämnas och har börjat fundera vad det är för sorts människor de jobbar med (modellflygplan, verkligen?). När 90% gått är det åter 100% av projektledarna som nu är helt övertygade att de jobbar med sopor. 

 

Som avslutning kan jag berätta att nummer två från botten fanns ekonomerna. Din bankperson som har hand om ditt pensionsparande sitter i skrivandes stund och bara väntar på att någon ska upptäcka vilken bluff hen är. Stabilt.

 

 

 

Nu har det börjats - julpusslet. Var och när ska vi fira lilla julafton, vilka ska vara med och det viktigaste, vad ska vi äta? Ska vi göra något nytt eller ska vi hålla oss till det traditionella? En familj kan inte då en annan kan inte annars. Ska vi göra något mer än bara äta och umgås? Brukar bli rät trist att bara äta, kanske skulle vi ha en aktivitet före? På självaste julafton då, hur ska vi få den att bli så där tindrande och speciell för barnen? Att gå och vänta en hel dag för att få öppna 15 julklappar var, är det verkligen det bästa vi kan erbjuda våra barn? Jag vill ju att de i framtiden ska tänka tillbaka på sina barns julaftnar och känna att de verkligen var de bästa. Och jag vet ju redan nu att även om jag lovar mig själv att inte stressa så kommer jag springa som en galning dagarna innan jul och hamstra mat och klappar. Samma sak varje år, jag kommer vara sur, tvär och sönderstressad. Därtill kommer jag stå i flera förbannade dagar och laga mat, ända in i det sista. Jag kommer stå och svettas vid spisen när andra tittar på Kalle, Kalle! Samma jäkla kalle som alla år. När vi väl sätter oss och ska äta så äts klart på några minuter. När sedan paketen öppnas så leker barnen hellre med presentpapperet eller lådorna än de dyrt inköpta presenterna! Jävla skit-jul. 

 

Varför kan det inte vara som när vi var små? Man låg och väntade på att tomten skulle komma och lämna ett paket under natten för att sedan kliva upp innan 6 och öppna det. Leka hela dagen med den fina julklappen och invänta årets högpunkt - Kalle. Därefter sätta sig vid ett överdådigt uppdukat bord och invänta mammas årliga kommentar - "Nu äter vi långsamt". 10 minuter senare är vi klara och sitter och stirrar på paketberget under granen och väntar på att tomten ska komma. Till sist kommer den - paketöppnarorgien! Skidor, dockor, lego, nu är julhelgend räddad. Mätta av intryck och julgodis knoppade man in sent, redan längtandes efter nästa jul. 

Jag till mig själv. "Jag skulle behöva träna ikväll. Ge mig ett skäl till att inte göra det." Jag svarar mig själv; "jag vill hellre sitta i soffan och se en film". Jag igen, "välargumenterat och en tydlig tankegång. Jag köper det direkt". 

 

När det gäller att skippa träningen är jag en jäkel på retorik. 

Uppdaterat min CV idag. Eller snarare uppdaterat mig med det som står i min CV. Att det är så enkelt att hitta tre mindre smickrande egenskaper hos sig själv än tre semi-bra. Jag vet ju hur det kommer bli, jag kommer stå där på intervjun imorgon och haspla ur mig saker som jag nog inte känner att jag besitter men jag vet att de vill höra...hummmm... "jag är alltså bra på att lyssna in kunden och ge honom vad han ville ha". Jag kommer att försöka förstå alla de tekniska begrepp som kastas mot mig och som förväntas att jag ska kunna använda praktiskt och möjligen också förklara. Jag kommer väga varje ord på guldvåg så att jag inte skämmer ut mig och kallar Spring för middle-tier verktyg...hummmm..."jag tänker först och talar sedan" (stämmer i 10% av alla fall) . De kommer säkert mumla något som jag inte alls kommer förstå så jag måste be dem repitera frågan, tre gånger - "Inte rädd för att fråga om jag inte förstår, tycker det är viktigt att det blir rätt". Jag ska ockå vara så jäkla trevlig att i slutändan är det mest det som de kommer ihåg...."Lättsam och trevlig, kommer snabbt in i gänget.

 

Breake MY leg tomorrow!

Jag och maken tog igår en paus från eckorhjulet och gick och såg Lindström och Schyfferts Ljust och fräscht. 2000 personer hade pressat in sig på T3 arena (eller heter den så?) så det var varmt och gott.  Igenkänningsfaktorn i de inredningsdetaljsredovisningar som drogs, var hög. Schyffert var i sitt esse, svor och pratade snusk i ett rasande tempo. Lindström är ju mer av en kuf som brukar komma med nördiga språkhistoriska eller språgsociologiska (finns det något som heter så??) anekdoter, vilket alltid är jätteroligt. Han hade i början av kvällen en sådan utläggning och jag satt bara och mös men därefter började han emulera Schyffert allt mer. Av ren nervositet, tror jag, lade han till svordomar i nästan varje mening, något som inte tillstår en språkvårdare med ett hyggligt ordförråd. Det blev så förbannat jävla trist att lyssna på efter en stund. Föreställningen avrundades med ett sjujäkla musiknummer. Men på det hela taget var det en djävligt trevlig kväll som avrundades på Angelini med en Studio 54-drink i goda vänners lag. 

Mötte en annan mamma på barngymnastiken ikväll. Har aldrig träffat henne förut, trodde jag. Hon öppnade med att fråga om jag hette Linda...jo, det stämmer ju. Det visade sig att jag har lekt med henne en sommar hos mina kusiner i en annan stad. Vi var väl si sådär 10 år! Smickrande att bli igenkänd. Om min lilla hjärna kunde ha stannat där, men icket. Har jag samma frisyr som när jag var 10! Är jag senil då jag inte har något minne av henne alls? Fast i och för sig så var det ju... ... 15 år sedan.