mellanmjolksliv.blogg.se

Hade en diskussion med en kollega idag, nej det var inte språkfascisten utan en annan. Den mynnade ut i att vi försökte namedroppa svenska ministrar. Finans-, utrikes-, skol- och hälsominister gick bra att koppla namn till ministerpost. Sedan blev det svårare tex Nam…Sabuni (!) är hon integrationsminister, eller jämstäldhetsminister (finns det ens?). Vi var tvungen att googla och visst kände vi igen några andra namn. Kontentan av det hela blev en utmaning. Vi ska spendera 5 min varje morgon till att avhandla världs- och inrikeshändelser för att bli mer insatta och allmänbildade.

Jahaja då blir det till att läsa mer än bara rubrikerna i tidningen. Jag vet att det är oroligheter i Syrien just nu, någon SD politiker har klantat till det (igen!) och att man funderar på om Arafatt blev förgiftad (när dog han nu igen?). Inte en så tokig utmaning och kanske kommer jag att kunna svara på fler frågor i På spåret (hur fasiken kan man vem som skrev den Jugoslaviska teaterpjäsen som baserade sig på Romeo och Julia samt en verklig händelse eller ens vem som har ritat statshuset i Stockholm!).

Bara till att se nyheterna ikväll då…eller så skummar jag igenom Dagens nyheter i morgon bitti och ser Kinas mat och Criminal Minds ikväll -det kallar jag win-win!

Sitter med gråten i halsen men tvingar mig se vidare på Why Poverty? Jag vill helst stänga av TV:n och gå och krama mina barn. Men jag måste bli påmind om detta med jämna mellanrum. Alla måste bli påminda om detta. Helt plötsligt blir allt relativt. Att jag har det pissigt på jobbet kanske inte är så farligt, jag har ju ett jobb, och bil och bostad och kläder och mat. Mår fysiskt dåligt av att tänka på att det finns barn i denna minut som håller på att svälta ihjäl och föräldrar som inte kan göra annat än att se på. Eller föräldrar som säljer sina några barn för att kunna försörja resten av familjen.

Måste det finnas fattigdom? En intressant frågeställning är, är du beredd att sänka din levnadsstandard för att höja den i tredje världen. Hell yes! Jag åker gärna kollektivt, avstår TV:n och utlandssemestern(!) för att hjälpa tredje världen. Två nya tankar föds – Varför gör jag inte det då och om jag gör det, vad hjälper det? Jag skänker pengar varje månad, det var min egen överrenskommelse för att få skaffa Spotify unlimited. Men helt klart skulle jag kunna ge mer. Jag ska skaffa mig ett fadderbarn. Helt klart. Så blir det. Bättre till än ifrån…eller? En skrämmande tanke är att detta bara lättar mitt dåliga samvete så att jag kan köpa de där onödiga prylarna utan att skämmas (som med Spotify).

En sista tanke. Skulle jorden klara av att föda en hel värld där alla hade samma standard som vi i i-länderna? Knappast. Vi behöver billig arbetskraft och billiga råvaror för att bibehålla vår standard. För att lätta våra samveten skänker vi med jämna mellanrum smulorna från våra proppfulla bord. Undra om det finns någon helhetslösning som fungerar för alla?

Detta är en sann historia som utspelade sig igår och i morse.

I en artikel i SvD:s opinionssidor kunde man här om dagen läsa om hur avfallsutredningen har givit förslag på hur sopor i framtiden ska tas hand om och vilka nackdelar förslaget leder till.

Vid en första läsning kändes denna utredning tämligen omständlig. För att få lite mer kött på benen läste jag stora delar av avfallsutredningens rapport. Syftet med utredningen är att göra sophanteringen mer miljöanpassad och kostnadseffektivt. Dessutom syftar den till att göra sophanteringen enklare för hushållen och mer jämlik, oavsett var och hur man bor. Detta genom att kommunalisera hushållens sophantering medan verksamheter (restauranger, butiker, personalmatsalar) och företag ges ansvaret att själva ta hand om sitt avfall.

Flack och Myrin, som skrivit debattinlägget i SvD vill visa på att avfallsutredningen har många bra förslag så som att kommuner ska börja samla in matavfall från hushållen. Författarna vill dock påvisa att det finns en stor nackdel med förslaget vilket är att biogasutvinningen kommer att minska i och med att företag och verksamheters avfall kommer att läggas ut på entreprenad och sannolikheten att privata aktörer kommer bygga egna biogasanläggningar är små.

Jag kan inte annat än hålla med Flack och Myrin i det att minska biogasutvinningen går emot målet att minska användandet av fossila bränslen. Jag hävdar dock att här har debattörerna missuppfattat rapporten.  Rapporten visar tydligt att en av bristerna med dagens system är just att avfall inte hanteras som en resurs i tillräckligt stor utsträckning. Flack och Myrin hävdar också att 20% av biogasråvaran,  dvs. matavfall, kommer att försvinna i och med det nya systemet. Detta är ju en ren feltolkning av rapporten som visar på att återvinningen av hushålls- OCH verksamhetsavfall ligger på 20%, tillsammans.  Om verksamheters avfall försvinner, i och med det nya systemet, kommer i alla fall inte hela 20% att försvinna. (Av livsmedelsindustrins matavfall återvanns 71%!). Utredaren trycker också på att man inte har statistik för att visa hur stor del av matavfallet som kommer från hushållen resp. verksamheterna och att om det skulle visa sig vara verksamheterna som står för den större delen så kanske det krävs särskilda insatser.

Inte förrän jag läst en hel del i rapporten förstår jag egentligen varför man inte vill att kommunen ska ansvara för all sophantering. En intressant anledning är att idag kan man inte särskilja verksamheter och hushållens återvinningsgrad. Med den nya fördelningen kan man enklare se till hur stor del hushållen återvinner gentemot verksamheter och på så sätt vet man var insatser ska läggas.

Vidare, återvinner vi för lite idag, alldeles för lite. Mycket dugligt material åker till förbränning. Med fler aktörer som jobbar på marknaden kan servicen ökas och fler saker, lägre ner i avfallshierarkin återvinnas. I och med att kommunen inte längre ansvarar för företag och verksamheters sophantering ges de möjlighet att upphandla hur hanteringen ser ut. Detta ger dem större möjligheter att öka sin återvinning då hanteringen anpassas till företagets behov.

Till sist, förslaget ska tjäna till att göra avfallshanteringen enklare för medborgare. Med enkel statistik kan man exempelvis påvisa att hushåll med närhet till återvinningscentral återvinner bra mycket mer tidningspapper och Med förslaget styrs det upp och klargörs vilka ansvarsområden som ligger på förpackningsproducenterna resp. kommunerna och vilka mål för hantering som finns. Kommunerna åläggs också utbilda medborgarna hur de ska förebygga uppkomsten av avfall och hur och vad de kan återvinna vilket kommer leda till att mängden sopor minskar och således också det ständigt dåliga samvetet för det resursslöseri vi ägnar oss åt.

Aftonbladet skriver om att Christer Björkman håller på att stressa sönder kroppen, till den milda grad att han fått stresseksem. Som på beställning kastas det litervis med spya från folks kommentarre till artikeln. Mestadels handlar de om att lägga ner "skiten". Kultureliten är sällan sena på att haka på och förfasa sig över fulkulturens utbredning i etern. 

 

Ändå så är det nuvarande konceptet med flera delprogram väldigt framgångsrikt. Det drar så många tittare att konceptet har anamats på flera håll i Europa. Visst, på många håll ute på kontinenten ser man ESC eller melodifestivalen som ett skämt men är det så stor skillnad mot de stora hordar av människor som bänkar sig för att se, låt säga, fotboll? För mig som inte alls är intresserad av sport är det helt otänkbart att följa en fotbolsserie, ännu värre om lagen inte ens är svenska!

 

Jag säger, bra jobbat Christer Björkman, för att ha startat ett årligt förekommande, folkligt fenomen som sporrar till att hela familjen samlas varje lördag och njuter av allehanda musikstilar. Men att deligera ansvar kanske inte är en sådan dum ide.

Besökte igår en av standens många inredningsaffärer. Var på jakt efter en adventsljusstake med levande ljus. Hittade snabbt det jag sökte men herre jösses vilka priser. 150 kr för en plåt att ställa blockljus på, en plåt som ser gammal och smutsig ut. Över två hundra för siffror (1-4) att trycka in i ljusen. Jag bestämde snart att jag inte hade råd och var på väg ut när jag träffar ägaren till affären och tillika min granne. Hon frågar vad jag är på jakt efter och jag berättar. Hon plickar fram en zinkplatta att ha ljusen på och berättar att det är JÄTTEBRA pris på den. Jahaja tänker jag, bra, då tar jag den. När jag ska betala säger hon 400kr. HICK! Min inre röst skriker att jag ska säga att jag nog har ångrat mig, jag gillar den inte. Men ur min mun kommer bara, "ja det var ju ett bra pris". För en liten zinkplatta som ser skamfilad ut. Här önskar jag att jag hade lite ruter i mig så jag kunde säga att den är alldeles för dyr, men icket. Jag betalar.

 

Nu sitter jag och planerar hur jag ska kunna lämna tillbaka den utan att hon (min granne) får reda på det. Ack svaga, ryggradslösa människa. 

Jag blev hånad igår, av en annan bloggare, för att jag inte följde med och lämnade blod. Min ursäkt är att jag har för små vener, det är sannt. Jag ska berätta hur det är när jag måste lämna blod för provtagning. Det första jag säger till sköterskan är att jag är svårstucken för det har de tidigare sköterskorna sagt att jag ska säga. Den första reaktionen är "tycker du det är obehagligt?". Njae, inte mer än någon annan, eller jo kanske lite, men det säger jag aldrig, tuff som jag är. Det nästa jag berättar är att jag har en åder på vänster arm, som kanske inte ser mycket ut för världen men det är det bästa jag har att erbjuda. Därtill bör de använda en fjärilsnål, dvs en nål för barn, vilken är extra tunn.

 

Det som alltid alltid händer här är att sköterskan klappar fram en fet och pulserande åder på höger arm och jag ser att hon funderar på vad det är för klåpare jag tidigare mött efter som det där blir ju lätt som en plätt. Med en vanlig nål börjar grävandet efter den feta ådern. Men vad de missar är att det är en rullande jäkel. Här skiljer sig de erfarna och prestigelösa sköterskorna från de nyare och mer ambitiösa. De förstnämnda inser strax att jag kanske hade belägg för det jag sagt och byter till en fjärilsnål och tar ut det blod som behövs från den tunna, knappt synliga ådern på flajen på vänster arm. De mer ambitiösa sköterskorna ger sig inte, ådern är ju fet och stor och pulserande! Länge GRÄVER de med nålen i armen för att få fatt på ådern och för att inte erkänna att de har fel söker de reda på en lika stor åder på arma armen och samma procedur börjar om. Det är här, just innan jag svimmar av blodtrycksfall som jag viskar "fjärilsnål". Oftast brukar den allra mest enträgna sköterskan ge sig nu och göra som jag säger.

 

Jag har varit med om några skräcktillfällen, innan jag upptäckte fjärilsnålen. Jag har fått fylla två rör genom att sticka hål i fingertopparna och pressa fram blod, droppe för droppe. Förstå hur lång tid det tar och hur otäckt det är att krama fram blod ur varje finger för att fylla TVÅ rör. Vid ett annat skräcktillfälleblev jag skickad runt på olika sjukvårdsinstanser i stan och vid varje stopp var det någon som försökte sticka mig, utan att lyckas. Till slut hamnade jag på narkosen där man hittade en åder på foten. Då hade jag blivit stucken 27ggr på en dag.

 

Jag har faktiskt varit och försökt lämna blod men på blodgivarcentralen är man så pass rutinerad att man ganska snabbt inser att det inte är någon ide att sticka in en marinadspruta i en hårstråstjock åder. Så det är därför jag inte kan ge blod.

 

Vad har du för ursäkt?

 

Hörde om en stor undersökning där man mätte hur väl folk trivs på sina jobb. Nu är detta inte förstahandsinformation så om siffrorna inte stämmer så hänvisar jag till min kollega, språkfaschisten. Dra nu inga förhastade slutsatser bara för att jag kallar honom så, han är på alla sätt en väldigt trevlig person. Anyhow, I botten hamnade programutvecklarna. Hela 60% av utvecklarna trodde också att de när som helst skulle bli avslöjade som den bluff de var. 60%. Skönt! Puh, inte bara jag alltså.... Men det kan ju förklara en hel del. Exempelvis varför IT-projekt i princip aldrig levererar inom utsatt tid, till överenskommet pris och med de specificerade funktionerna. Vid tidsskattningar ska utvecklar uppskatta hur lång tid det tar att göra en sak de aldrig har gjort tidigare, inte riktigt förstår hur den ska se ut och användas (i alla fall har de inte samma bild som beställaren) och de vill helst gå hem och flyga med sina modellflygplan. Men tidskattningen ska ju göras så man hugger till med x timmar. De som sitter och tidskattar och sedermera ska utveckla, har inte en susning om vad de gör, vi är sopor allihopa och vi väntar bara på att någon ska märka det. Men vem gör det, knappast soporna som sitter berdvid. Snarare de resterande 40% som tydligen tror att de kan något. De sista 40%:en är säkerligen arkitekterna som förlitar sig på att i alla fall utvecklarna har en aning om vad som ska göras. Skulle vara roligt att se lite siffror för projektledare. 100% är, i början av projekten, helt övertygade om att just deras projekt ska bli det första att bli klar i tid. Halvvägs in är 50% av projektledarna tveksamma om att hälften av funktionaliteten kommer att överlämnas och har börjat fundera vad det är för sorts människor de jobbar med (modellflygplan, verkligen?). När 90% gått är det åter 100% av projektledarna som nu är helt övertygade att de jobbar med sopor. 

 

Som avslutning kan jag berätta att nummer två från botten fanns ekonomerna. Din bankperson som har hand om ditt pensionsparande sitter i skrivandes stund och bara väntar på att någon ska upptäcka vilken bluff hen är. Stabilt.

 

 

 

Nu har det börjats - julpusslet. Var och när ska vi fira lilla julafton, vilka ska vara med och det viktigaste, vad ska vi äta? Ska vi göra något nytt eller ska vi hålla oss till det traditionella? En familj kan inte då en annan kan inte annars. Ska vi göra något mer än bara äta och umgås? Brukar bli rät trist att bara äta, kanske skulle vi ha en aktivitet före? På självaste julafton då, hur ska vi få den att bli så där tindrande och speciell för barnen? Att gå och vänta en hel dag för att få öppna 15 julklappar var, är det verkligen det bästa vi kan erbjuda våra barn? Jag vill ju att de i framtiden ska tänka tillbaka på sina barns julaftnar och känna att de verkligen var de bästa. Och jag vet ju redan nu att även om jag lovar mig själv att inte stressa så kommer jag springa som en galning dagarna innan jul och hamstra mat och klappar. Samma sak varje år, jag kommer vara sur, tvär och sönderstressad. Därtill kommer jag stå i flera förbannade dagar och laga mat, ända in i det sista. Jag kommer stå och svettas vid spisen när andra tittar på Kalle, Kalle! Samma jäkla kalle som alla år. När vi väl sätter oss och ska äta så äts klart på några minuter. När sedan paketen öppnas så leker barnen hellre med presentpapperet eller lådorna än de dyrt inköpta presenterna! Jävla skit-jul. 

 

Varför kan det inte vara som när vi var små? Man låg och väntade på att tomten skulle komma och lämna ett paket under natten för att sedan kliva upp innan 6 och öppna det. Leka hela dagen med den fina julklappen och invänta årets högpunkt - Kalle. Därefter sätta sig vid ett överdådigt uppdukat bord och invänta mammas årliga kommentar - "Nu äter vi långsamt". 10 minuter senare är vi klara och sitter och stirrar på paketberget under granen och väntar på att tomten ska komma. Till sist kommer den - paketöppnarorgien! Skidor, dockor, lego, nu är julhelgend räddad. Mätta av intryck och julgodis knoppade man in sent, redan längtandes efter nästa jul. 

Jag till mig själv. "Jag skulle behöva träna ikväll. Ge mig ett skäl till att inte göra det." Jag svarar mig själv; "jag vill hellre sitta i soffan och se en film". Jag igen, "välargumenterat och en tydlig tankegång. Jag köper det direkt". 

 

När det gäller att skippa träningen är jag en jäkel på retorik. 

Uppdaterat min CV idag. Eller snarare uppdaterat mig med det som står i min CV. Att det är så enkelt att hitta tre mindre smickrande egenskaper hos sig själv än tre semi-bra. Jag vet ju hur det kommer bli, jag kommer stå där på intervjun imorgon och haspla ur mig saker som jag nog inte känner att jag besitter men jag vet att de vill höra...hummmm... "jag är alltså bra på att lyssna in kunden och ge honom vad han ville ha". Jag kommer att försöka förstå alla de tekniska begrepp som kastas mot mig och som förväntas att jag ska kunna använda praktiskt och möjligen också förklara. Jag kommer väga varje ord på guldvåg så att jag inte skämmer ut mig och kallar Spring för middle-tier verktyg...hummmm..."jag tänker först och talar sedan" (stämmer i 10% av alla fall) . De kommer säkert mumla något som jag inte alls kommer förstå så jag måste be dem repitera frågan, tre gånger - "Inte rädd för att fråga om jag inte förstår, tycker det är viktigt att det blir rätt". Jag ska ockå vara så jäkla trevlig att i slutändan är det mest det som de kommer ihåg...."Lättsam och trevlig, kommer snabbt in i gänget.

 

Breake MY leg tomorrow!

Jag och maken tog igår en paus från eckorhjulet och gick och såg Lindström och Schyfferts Ljust och fräscht. 2000 personer hade pressat in sig på T3 arena (eller heter den så?) så det var varmt och gott.  Igenkänningsfaktorn i de inredningsdetaljsredovisningar som drogs, var hög. Schyffert var i sitt esse, svor och pratade snusk i ett rasande tempo. Lindström är ju mer av en kuf som brukar komma med nördiga språkhistoriska eller språgsociologiska (finns det något som heter så??) anekdoter, vilket alltid är jätteroligt. Han hade i början av kvällen en sådan utläggning och jag satt bara och mös men därefter började han emulera Schyffert allt mer. Av ren nervositet, tror jag, lade han till svordomar i nästan varje mening, något som inte tillstår en språkvårdare med ett hyggligt ordförråd. Det blev så förbannat jävla trist att lyssna på efter en stund. Föreställningen avrundades med ett sjujäkla musiknummer. Men på det hela taget var det en djävligt trevlig kväll som avrundades på Angelini med en Studio 54-drink i goda vänners lag. 

Hade en diskussion med en kollega idag, om språk i allmänhet och grammatik och stavning, i synnerhet. Min ståndpunkt är att man får skriva och stava som man vill, så länge man gör sig förstådd och inte känner sig språkligt begränsad. Jag hävdar också att det inte finns någon poäng i att försöka hålla kvar vid gamla grammatikformer eller stavningar bara för att bevara svenskan. 2005 startades exempelvis ett nätvert - Språkförsvaret som syftar till att förhindra att svenskan 'skadas', dvs förändras. Alla språk förändras med tiden, det är ett faktum. Ett annat är att invandring av andra språk påverkar språket och idag har vi en ganska stor invandring av icke-europeiska språk. Det är inte latin, franska eller tyska som influerar svenskan idag utan olika språk från Mellanöstern och Afrika. Men jag tror nog att människor förr tyckte att det var lika konstigt att ta in ord som garderob, fatal eller kastrull som dagens dissa, goola eller aina. 

 

Ok, språket förändras, fine. Hur är det med stavningen? Den hänger inte riktigt med i sama tempo som talets utveckling. Man säger inte längre dig och mig. Varför måste man då stava så? Just för dessa ord har man ju faktiskt accepterat den nya stavningen; dej och mej, vilket jag tycker är bra, trots att jag har svårt att vänja av MIG med den gamla stavningen. Andra stavningar som väcker ilska är jos, kasjunöt eller mejl. Fantastiskt konstigt är det att språkfashister accepterar engelska stavningar på engelska låneord istället för försvenskade - date, mail, web. (Kul fakta är att engelskan är ett av de språk som faktiskt minst har influerat svenskan, trots att teknikvärlden bombarderas av engelska termer.)

 

Min ståndpunkt, som jag också öppnade med, är det borde vara ok att stava som man vill och använda sig av vilken gramatik man vill, så länge som man kan göra sig förstådd. Kan hålla med om att en förstaklassare kanske inte kan avgöra hur mycket av språket denne bör kunna för att inte begränsas i framtiden men om någon stavar fel i ett mail, vad gör väl det? Hjälp till att förändra svenska språket. Anta utmaningen och lär dig ett nytt lånerord till imorgon. Jag har lärt mig Guzz och ämnar använda det så mycket jag kan imorgon (med helt egna böjningar och endelser)!

 

Läsvärda länkar om svenskans språkhistoria.

Var och gymmade på Storsjöhallen i Holmsund. Det gick pissdåligt och jag var ganska butter när jag kom till omklädningsrummet. Det var rätt stojigt där med föräldrar, barn och kläder om vartannat. Mitt framför mitt skåp ligger en stor hög med kläder, till syntes, utan ägare. Lite bryskt muttrar jag till några som står vid skåpen bakom mig "Är det här era kläder!", och så styr jag resolut undan högen. En försynt röst hörs "Oj, det är nog mina". Jag vänder mig om och där står en spritt språngande naken Lisa Miskovsky tillsammans med sin dotter och syster Carolina.

 

Obrydd som man är i norrland om storheter vänder jag mig om och sköter mitt. Lite skamsen bara. Då hör jag en barnaröst "Hoppa mamma". Jag vänder mig om precis som Lisa hoppar (fortfarande naken). Dottern utrister "Mamma, dina bröst dansar". En millisekund överlägger jag med mig själv om jag ska slita upp mobilen och ta ett kort och sedan lägga benen på ryggen. Emellertid påminner jag mig själv om att jag är ju en, om storheter, obrydd norrlänning så jag vänder mig bara fnissande om sköter mitt.

 

Härmed har en ny kategori inletts - Skvaller.